Historia
Maine coonen är en gammal ras, som finns omnämnd i texter redan i mitten av 1800-talet. Ursprunget är med största sannolikhet en blandning av lokala korthårskatter och långhåriga katter som tagits hem från fjärran länder av sjöfarande på de många båtarna. Maine och hela New England hade livlig sjöfart med handel över hela världen på den tiden. Kaptenerna hade ofta familjen med sig på resorna, och då kunde säkert en ovanlig skeppskatt inköpt i Persien eller Turkiet roa barnen eller vara en uppskattad present till hustrun.
Den första kattutställningen i Amerika där katterna bedömdes mot en skriven standard avhölls 1895 i Madison Square Garden i New York. Segraren blev en så kallad Maine cat vid namn Cosey. Hennes vinnarmedalj finns bevarad på CFA:s kattmuseum i New Jersey. Det finns även en bild på henne, där man kan se lite hur en maine coon kunde se ut på den tiden. I alla fall om man skulle vinna på Amerikas första kattutställning!
Cosey
Allt eftersom tiden gick svalnade intresset för de inhemska långhårskatterna, till förmån för de mer exotiska importerade raserna.
Maine coonen levde dock kvar på bondgårdarna i New England i allmänhet och Maine i synnerhet. På 1950-talet började några entusiaster arbeta för att maine coonen skulle godkännas som en egen ras. Detta arbete kom igång på allvar under 1960-talet, genom den nya rasklubben MCBFA (Maine Coon Breeders and Fanciers Association).
MCBFA skickade ut enkäter till sina medlemmar i omgångar med teckningar av olika kroppsdelar på maine cooner för att man skulle komma överens om hur katterna skulle se ut och vad som skulle stå i standarden. Från början hade man tänkt sig att försöka få rasen godkänd i två varianter, en med normala tassar och en med extra tår på tassarna, så kallad polydaktyli. Polydaktyli var och är vanligt förekommande bland katter i Maine och New England och den tumme som dessa katter hade ansågs vara särskilt användbar för att gripa tag i saker och klättra, vilket var särskilt viktigt på skeppskatter. De blev dock avrådda från att försöka få båda varianterna godkända – det skulle bli svårt nog att få en variant godkänd. Man beslutade då att börja med att arbeta för att få den normaltåade varianten godkänd så fick man ta itu med den polydaktyla varianten senare.
Arbetet med att få rasen godkänd pågick emellertid ända till 1976, då rasen blev godkänd i CFA som var det sista av de amerikanska kattförbunden att godkänna den, och efter det orkade ingen börja om igen med att få den polydaktyla varianten godkänd. Förrän under 2010-talet! Nu, sedan studier har gjorts som visar att det inte finns några tecken på att maine coonens polydaktyli skulle vara skadlig på något sätt, har den polydaktyla maine coonen godkänts för utställning och titlar i åtminstone ett par amerikanska förbund. Godkända för avel har de varit hela tiden, i alla amerikanska förbund.
På 1960-talet såg maine coonen fortfarande ut ungefär som den gjort på 1800-talet, men variationen var förstås relativt stor. Under årens lopp har man sedan avlat fram större och längre katter med större öron och mer extremt utseende, något som många gamla uppfödare genom årens lopp har protesterat mot, då tanken ju från början var att bevara rasen, inte förändra den. Detta är en diskussion som är aktuell även idag, då rasen tenderar att bli allt större och allt extremare, i synnerhet i Europa.
Om vi spårar dagens maine coon så långt tillbaka som det går i stamtavlorna kommer de äldsta katterna antagligen att vara från en uppfödning som hette Whittemore, ägda av Ethelyn Whittemore från Augusta i Maine. Hennes linjer kan spåras åtminstone tillbaka till 1950-talet. Annars kom det mesta in runt 1970. Dock leder ca 70% av dagens stamtavlor tillbaka till samma fem founders. Dessa fem är:
Andy Katt of Heidi Ho
Dauphin de France of Tati-Tan
Bridget Katt of Heidi Ho
Tatiana of Tati-Tan
Då kan man ju undra över hur det kommer sig att så mycket som 70% av dagens genpool kommer från bara fem katter, från tre katterier, när det fanns så många fler initialt. Det beror på att det blev en genetisk flaskhals i rasen ungefär i början av 1980-talet, eftersom en syskonskara som kallades "The Clones" (Klonerna) blev lite väl populär.
Klonerna, eller "the clones", kom till efter en noggrant planerad avel av Connie Condit (Heidi Ho) och Beth Hicks (Tanstaafl). Det var så att Heidi Ho-katterna ansågs ha bra storlek och päls, men de ansågs inte ha så bra typ. Den bästa typen hade Tati-Tan, men den linjen hade det då istället sämre ställt med storlek och päls. En skvätt Whittemore kunde också vara bra för pälsen, även om de inte var bäst i typ eller storlek.
Planen blev att ta en hona som Beth fött upp, Tanstaafl Polly Adeline of Heidi Ho, och para henne med en hane från 100% Heidi Ho-linjer, Heidi Ho Sonkey Bill. Tanken här var att man skulle få fram katter med Tati-Tans utmärkta typ, men också med pälsen från Heidi Ho (och Whittemore) och storleken från Heidi Ho.
Tanstaafl Polly Adeline of Heidi Ho
Heidi Ho Sonkey Bill
Uppfödarna blev mycket nöjda med resultatet. Avkommorna gick fantastiskt bra på utställningarna, framför allt i förbundet TICA. Många uppfödare ville ha en likadan, så fler kullar togs i samma kombination och fler avkommor såldes för avel. Tydligen tyckte man de var så lika varandra, så man skämtade om att de hade klonats - därav kom man att kalla syskonen för klonerna.
Två av de mest prominenta "klonerna"
Heidi Ho Richard III of Charmalot
Heidi Ho Aurora of MtKittery
När sedan de olika katterierna hade kommit över en eller ett par kloner ville de ju inte gärna späda ut det alltför mycket med mindre åtråvärda stamtavlor, utan istället inavlade man i många fall på klonerna, som redan de var rätt inavlade. Som ett resultat blev rasens genpool betydligt mer inavlad och mindre varierad än vad den hade kunnat bli, och det är alltså klonernas mest prominenta founders som står för större delen av rasens gener idag. Och om man tittar på hur stor andel av dagens maine cooners stamtavlor som går tillbaka till någon av klonerna så är det ungefär en tredjedel (ca 30% - 35%).
Inavel var tyvärr ett vanligt sätt att snabbt fästa en viss rastyp förr i tiden. Idag vet vi dock betydligt mer om genetik och faran med slutna populationer och den inavel som följer i dessa. En del av dagens maine coon-uppfödare försöker därför att hålla nere andelen av de populära klonernas gener lite för att istället gynna andra, mer ovanliga genvarianter som annars kan riskera att gå förlorade. Sådana linjer, med lägre andel av klonerna i stamtavlan, brukar ofta omnämnas som "utparningslinjer", eller "outcross lines" på engelska. Linjer med ganska genomsnittlig eller högre andel av klonerna brukar kallas "showlinjer" (eller "utställningslinjer"), på engelska "show lines".
Det kan också vara en fördel med att ta in nya founders ("noviser") i rasen, vilket också sker i viss utsträckning. Dock bör nytt blod tas in av personer med god kunskap om rasen och genetiken, och med respekt för rasens ursprung. Det har förekommit att man har tagit in huskatter från Europa som nya founders för rasen, vilket förstås blir fel för en ras från nordvästra Amerika, något som man nu också har satt stopp för inom FIFe med en ny regel. Alla förbund har dock inte satt stopp för detta, så man kan få se upp om man är på jakt efter nytt blod att para ut med.
Ett annat problem är om man tar in nya founders som visserligen kommer från Amerika, men där man bara köper in en maine coon-liknande katt från något katthem eller liknande, en katt som mycket väl kan vara en maine coon-blandning eller till och med en renrasig maine coon! Då är det kanske inte något nytt blod alls, utan bara det gamla vanliga, dock utan att vi känner till något om exakt vilka katter som är inblandade. I Europa har det även förekommit att mindre nogräknade klubbar har låtit folk registrera in renrasiga maine cooner med avelsförbud eller utan papper. Dessa har då registrerats med struken härstamning, så att man kan tro att det är nya linjer, vilket det alltså inte alls är.
Sammantaget: Att föra in nytt blod i rasen kan vara positivt för rasens långsiktiga hälsa, men man får se upp lite i djungeln så att man inte blir lurad.
Av Ulrika Olsson
Det är ej tillåtet att "låna" bilder eller kopiera hela texter från Maine Coon-kattens hemsida. Bilderna och texterna är skyddade under upphovsrättslagen och tillhör rasringen Maine Coon-katten. Vill du informera om det innehåll som finns i texter på Maine Coon-kattens hemsida - vänligen länka till rasringens hemsida och uppge källan till länken. Vid "lån" av del av text skall källa uppges.
